Om distansförhållande



Vi skulle ha flyttat ihop i höst men istället flyttar vi längre ifrån varandra. Det känns skrämmande, spännande, nervöst, läskigt, nytt och ledsamt. Tänk att inte längre nästan varje natt få somna på hans bröst eller tätt mot hans rygg. Att inte få vakna upp med gröna ögon varje dag eller reta honom för hans norrländska dialekt. En dialekt som säkert kommer bli värre nu eftersom han flyttar dit igen. 

Jag börjar tveka ibland, tveka på att vår kärlek kommer klara det här. Är den tillräckligt stark? Jag är rädd men också nyfiken. Det kan bli spännande, det kan bli okej, det kan bli hemskt men vi KOMMER att klara det. Vår kärlek är tillräckligt stark. Vår vänskap är tillräckligt stark. Vi är pusselbitar som behöver varandra för vem annars står ut med min dialekt eller alla hans sånger om våra katter? Vem annars ska kunna skratta åt samma saker som vi skrattar åt, lova på Evelynes prick i pannan eller bråka om vad olika saker heter (för det heter ju faktiskt SÖMNGRUS och inte sov!) 

På 60 mil ifrån varandra ska vi leva våra liv och sakna varandra. På 60 mil ifrån varandra ska vi älska och ta hand om varandra. På 60 mil ifrån varandra ska vår kärlek bara växa sig starkare och starkare och jag ska få fler dialektala ord att reta honom för.
Rebecca Stråhle-Wolke, -96a. Från Mullsjö och gillar Kent, språk, sweet chili & tvättbjörnar.
Read the Printed Word!