DET ÄR BARA ETT BAND

Om kärleken till fyra män som förändrat hela mitt liv.
 
Den 13 mars 2016. Datumet som brinner i hjärtat och aldrig kan försvinna. Tårarna som rann hela natten, hela världen som liksom föll ner. Min pojkvän (som jag endast hade träffat i en månad då) som kom hem till mig och höll om mig hela natten. Allting som gjorde ont ont ont ont.
Kända milstolpar från bandets karriär susar förbi, allt från den vita tigern till tjejen i den röd- och vitrandiga tröjan från Hagnesta Hill-omslaget. Jag inser det trots att jag inte vill förstå, att det här är slutet. När deras logga syns i slutet av videon är allting suddigt, det känns som att någon har rivit sönder min hud och slitit ut mina lungor. Som en käftsmäll når nyheten mig, den om att Kent ska lägga ner. Jag gråter hela den natten för plötsligt har jag tappat bort 19 år av mitt liv. Plötsligt finns det ett datum i kalendern som jag inte vill ska komma.
 
 
Det kommer en singel. En skiva. Deras sista skiva. Orden smakar beskt och gör ont att ta in. Aldrig mer komma jag att vänta eller längta till en ny skiva. Aldrig mer kommer jag att räkna ner dagarna, timmarna, minuterna innan jag kan lyssna på låtarna för första gången. 11 låtar och en avslut med Den sista sången. Den sista sången. Jag stannar hemma från skolan, lyssnar på skivan om och om igen. Gråter till Den sista sången, gråter för att allting som jag älskar ska ta slut. Jag har biljetter till Avslutet, det stora Avslutet som jag inte vill ska komma. Det är månader kvar men jag vet att tiden går alldeles för fort. Den springer ifrån mig.
 

I slutet av september ser jag dem för första gången på den sista turnén. Jag börjar att räkna ner, både månader och minuter. Helgen efter är jag i Göteborg och får höra deras låt ”Vi är inte längre där” live. För tredje helgen i rad, och nu är det oktober, åker jag för att se Kent. Den här gången är det i Luleå så jag flyger till en kall hamnstad och står längst fram i kravallen. Jag träffar min bästa vän och vi upplever sådan kärlek som stannar kvar för evigt. En kram som lämnar avtryck jag fortfarande kan känna på min hud, en ros som fortfarande står kvar i mitt rum och påminner om allting jag aldrig vill glömma. Vi svävar på moln efter den kvällen men måste vänta till 18 november tills vi får känna samma eufori igen. Då är det fyra dagar sedan jag fyllde 20 och vi sitter i Örebro med filtar runt oss och köar. Att det är ungefär exakt en månad kvar försöker vi att tränga bort.

 

December kommer trots att jag försöker att förhindra det. I början av året satt jag och bävade inför sista månaden av året, den månaden då det som jag älskar ska lägga ner. Det blir kalla tältnätter i ett minusgradigt december där kylan biter sig in trots att jag sover i underställ, pyjamas, termobyxor, vinterjacka, filtar och sovsäck. Tre nätter i tält, tre kvällar med konserter, bröstkorgen tryckt mot kravallstaketet, ett plektrum i handen från basisten som håller takten åt mitt hjärta och tårar som gör att jag knappt kan se. Allting som gör ont ont ont ont och all kärlek får allting att explodera i en enda tonart. 17 december 2016. Är du lycklig nu? sjunger han ut, sångaren som sätter melodi på mina känslor. Är du lycklig nu? men jag kan bara gråta fram mitt svar.
Fyra män kliver ut på scenen för en allra sista gång och Tele2-arena i Stockholm fylls av jubel. Mellan mina tårar hinner jag se vita tigrar, stjärngalaxer och hästar på skärmarna bakom männen som för alltid kommer vara mina livräddare. Mitt i all sorg är jag otroligt tacksam över att jag fick Kent att slösa bort livet på. Det är det bästa som har hänt mig.

 

Tystnaden. Musiken har tagit slut. Konfettin har slutat regna ner, de fyra vitklädda männen har gått av scen. Det är bara jag, min bästis och våra tårar kvar. Tomheten. Dagen efter är en suddig dag men jag kommer hem från Stockholm och gråter i min säng. Det här kommer aldrig gå att förstå.
Som tolvåring stod jag nervös i Elmias B-hall i Jönköping, året var 2008 och jag skulle äntligen få se Kent för första gången live. Inte hade jag den blekaste aning om att jag åtta år och fjorton konserter senare gråtandes skulle se dem en sista gång. Vi har tillsammans gått igenom både min barndom och tonår. De har varit min trygghet, något som alltid har funnits där och när jag inte vet vad jag känner har de satt ord på mina känslor. De har varit med mig när jag har varit glad, arg, ledsen, förtvivlad och kär. De har både tröstat mig, gjort mig ledsen och så lycklig att jag bara står och gråter.

 

27 januari 2018. Lite mer än ett år senare och jag hör Den sista sången tona ut. Det är nästan alltid så att tårarna rinner när jag lyssnar på Kent, saknaden har fortfarande inte försvunnit och jag vet att den aldrig kommer att göra det. Kanske har jag smält vad som hände lite mer nu, kanske har jag smält att det verkligen tog slut men det är fortfarande så tomt utan dem. Det är bara ett band. Ja, men nej. Det är mer än ett band. Det är kärlek, fyra män som jag älskar mer än något och någon annan, ett tidsfördriv att dö för och något jag alltid vill förlora mig i trots att det numera kan göra så ont. Saknaden efter dem gör fortfarande så ont. Det kalla kravallstaketet mot bröstkorgen, blåmärken på benen, hand i hand fram mot scenen, nervositeten, tårarna, lyckan, kärleken, explosionen, är du lycklig nu?

 

Tack Kent.
Tack för att jag fick slösa bort mitt liv på er.
Tack för att ni fortfarande är det som betyder mest för mig.
Tack för att ni är för alltid.

Rebecca Stråhle-Wolke, -96a. Från Mullsjö och gillar Kent, språk, sweet chili & tvättbjörnar.
Read the Printed Word!