I ditt stora hjärta börjar slagen bli små

Idag är det min morfars födelsedag. Min morfar som dog 2013, försvann hastigt och lämnade kvar min mormor. Min starka mormor som jag vet klarar sig igenom precis allt (jag hade kunnat skriva ett inägg om bara henne, så fantastisk är hon). Min morfar som inte fick se mig ta studenten, bli kär på riktigt för första gången eller för andra gången.
Du fick aldrig se mig bli vuxen.
 
Morfar, jag saknar dig. Det är så många personer jag önskar att du hade träffat och som jag önskar hade fått träffa dig. Min pojkvän, du hade tyckt så mycket om honom och han hade tyckt mycket om dig. Jag önskar så inneligt att du hade fått träffa honom, att jag hade fått visa honom för dig, att han hade fått träffa dig. Mina katter, du fick aldrig träffa mina katter. Jag vill att du ska träffa dem, speciellt Evelyne. Du hade tyckt hon var så vacker och fångat henne på bild i precis rätt ögonblick. Jag önskar att du hade sett mig stå på flaket med min vita studentmössa som det står Rebecca Humanistiska på. Precis den linjen som du gick. Precis den linjen som mormor och min pappa också gick. Det är många humanisters blod som flyter i mig, som bildade mig till språkets älskare. Du fick aldrig veta att jag lämnade Mullsjö, att jag blev skjutsad upp till Örebro för att börja mitt nya liv. Du har inte fått se en enda av mina tre lägenheter i Örebro och jag önskar att du hade fått det. Att du visste att jag började sjuksköterska, att Kent la ner och att jag följde mina drömmar. Att jag hoppade av sjuksköterska, skrev en bok, fick nej från alla förlag men att jag ska försöka hitta ett jobb inom skrivandet. Du fick aldrig läsa min poesi. Du har aldrig läst dikten som jag skrev om dig för du dog innan jag skrev den. Jag skrev den efter att du dog.
 
Morfar, vi är så många som saknar dig och som önskar att vi fick chansen att träffa dig. Grattis på födelsedagen.
 
 
Rebecca Stråhle-Wolke, -96a. Från Mullsjö och gillar Kent, språk, sweet chili & tvättbjörnar.
Read the Printed Word!