Om distansförhållande



Vi skulle ha flyttat ihop i höst men istället flyttar vi längre ifrån varandra. Det känns skrämmande, spännande, nervöst, läskigt, nytt och ledsamt. Tänk att inte längre nästan varje natt få somna på hans bröst eller tätt mot hans rygg. Att inte få vakna upp med gröna ögon varje dag eller reta honom för hans norrländska dialekt. En dialekt som säkert kommer bli värre nu eftersom han flyttar dit igen. 

Jag börjar tveka ibland, tveka på att vår kärlek kommer klara det här. Är den tillräckligt stark? Jag är rädd men också nyfiken. Det kan bli spännande, det kan bli okej, det kan bli hemskt men vi KOMMER att klara det. Vår kärlek är tillräckligt stark. Vår vänskap är tillräckligt stark. Vi är pusselbitar som behöver varandra för vem annars står ut med min dialekt eller alla hans sånger om våra katter? Vem annars ska kunna skratta åt samma saker som vi skrattar åt, lova på Evelynes prick i pannan eller bråka om vad olika saker heter (för det heter ju faktiskt SÖMNGRUS och inte sov!) 

På 60 mil ifrån varandra ska vi leva våra liv och sakna varandra. På 60 mil ifrån varandra ska vi älska och ta hand om varandra. På 60 mil ifrån varandra ska vår kärlek bara växa sig starkare och starkare och jag ska få fler dialektala ord att reta honom för.

Min första tid i Örebro

Buss 5 mot Adolfsberg, Håkan-citat på Tinder och odödlighet på Kårens dansgolv. Tre tjocka böcker som ska vara utbildningens biblar, drömmen om legitimation, namn och yrkestitel på bröstet. En flytt, igen, min första egna lägenhet.
 
Sitter i min källarlägenhet, vi spelade Shoreline på hög volym och hyresvärden stampar i golvet ovanför (vill han att vi sänker eller gillar han Broder Daniel?)
 
vi hittar en fotoautomat på timebeer och gömmer oss för en efterhängsen kille som jag med vilje månader tidigare gav fel nummer. Han dyker upp där, förstår inte vinken, ber om mitt rätta nummer. Vi söker efterfest, ska ha seminarium dagen efter om kroppens alla ben och jag minns atlas, den översta nackkotan som håller upp huvudet, håller upp världen.

She's so hard to please but she's a forest fire

Jag har så mycket jag vill uppnå. Så mycket drömmar jag vill ska slå in, så många platser jag vill se, språk att lära mig och yrken att få jobba med. Jag vill vara betydelsefull för andra, vara någon som andra pratar om, vara välkänd (kanske känd, även om det är en ganska larvig och ytlig tanke) och en person som berör. Jag vill vara den där personen som sätter ord på allting man känner precis som Jocke Berg varit och är för mig. Jag vill få mina böcker utgivna, jag vill bli en storslagen poet, jag vill vinna Nobelpriset och Augustpriset och alla priser som går att vinna. Jag vill vinna andras hjärtan, få dem att gråta le skratta skrika KÄNNA. Jag vill behärska isländska, ryska, franska och latin mycket mer än vad jag i nuläget gör. Jag vill kunna arabiska, ett av de afrikanska klickspråken och kanske finska. Jag vill vara sjuksköterska, ambulansförare, polis, copywriter, artist, låtskrivare och författare såklart. Jag vill jobba på Island under en längre period, se tulpanerna blomma i Amsterdam, hänföras av naturen på Färöarna, åka slalom i Alperna och känna värmen i Marrakech. Jag vill se norrsken, stjärnfall och Halsey live. Jag vill vara ett namn på allas läppar och få ha yrkestiteln författare på mina egna läppar. Jag vill kunna skriva en lika vacker låt som Lordes Liability och sjunga lika berörande som Jocke Berg gör i En helt ny karriär. Jag vill vara med i en video med IJustWantToBeCool och bli bästis med Amy Deasismont. Jag vill krama Tom Odell och önskar att Kent aldrig la ner. Jag vill vara så mycket som jag inte är.
 
 
 

Minns att vara nykär

Jag minns att öppna dörren för dig för första gången. Minns Isjaki och hur du inte verkade vara nervös alls, att du verkade känna dig som hemma i mitt kök. Minns att vi satt i soffan och jag var blyg men ville hålla din hand. Minns hångel i min säng till Hagnesta Hill på min vinylspelare. Minns samtal mitt i natten, ångest, tårar och din mörklagda lägenhet. Minns hur du bad om ursäkt över din hårda säng och hur len din hud var under mina fingertoppar. Minns blygsamma meddelanden på Facebook och att våga trots att jag var rädd och ibland ville backa. Minns att ständigt rådfråga mina vänner om hur jag skulle tolka allt och hur jag skulle bete mig. Minns hur du kokade te åt mig och pussade mig trots att jag råkade hosta dig i ansiktet. Minns rädslan vi båda hade inför att flytta till samma lägenhetshus och hur gullig jag tyckte att du var på Instagram-bilden du la ut. Minns att hålla din hand trots att min kompis var med och jag försökte dölja att vi höll varandra i handen. Minns dina blickar på mig, jag såg hur mycket jag betydde för dig i dem. Minns pirret i magen av att se ett nytt meddelande från dig eller se dig komma genom dörren. I början var det bara någon gång då och då men snart blev det flera gånger i veckan. Minns elefanten som jag skickade med dig när du skulle ut och resa. Den flög med dig till varmare breddgrader och du sov med den under din kudde för att det var det närmaste du kunde komma mig. Minns hur jag längtade efter dig och hur nervös och fjärilsfylld jag var när du kom hem till mig. Minns att du var fylld av fräknar och solbränna. Minns ditt leende och minns när jag visste att jag var kär i dig.
 
Minns dig. Och minns mig.
 
 

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små

Idag är det min morfars födelsedag. Min morfar som dog 2013, försvann hastigt och lämnade kvar min mormor. Min starka mormor som jag vet klarar sig igenom precis allt (jag hade kunnat skriva ett inägg om bara henne, så fantastisk är hon). Min morfar som inte fick se mig ta studenten, bli kär på riktigt för första gången eller för andra gången.
Du fick aldrig se mig bli vuxen.
 
Morfar, jag saknar dig. Det är så många personer jag önskar att du hade träffat och som jag önskar hade fått träffa dig. Min pojkvän, du hade tyckt så mycket om honom och han hade tyckt mycket om dig. Jag önskar så inneligt att du hade fått träffa honom, att jag hade fått visa honom för dig, att han hade fått träffa dig. Mina katter, du fick aldrig träffa mina katter. Jag vill att du ska träffa dem, speciellt Evelyne. Du hade tyckt hon var så vacker och fångat henne på bild i precis rätt ögonblick. Jag önskar att du hade sett mig stå på flaket med min vita studentmössa som det står Rebecca Humanistiska på. Precis den linjen som du gick. Precis den linjen som mormor och min pappa också gick. Det är många humanisters blod som flyter i mig, som bildade mig till språkets älskare. Du fick aldrig veta att jag lämnade Mullsjö, att jag blev skjutsad upp till Örebro för att börja mitt nya liv. Du har inte fått se en enda av mina tre lägenheter i Örebro och jag önskar att du hade fått det. Att du visste att jag började sjuksköterska, att Kent la ner och att jag följde mina drömmar. Att jag hoppade av sjuksköterska, skrev en bok, fick nej från alla förlag men att jag ska försöka hitta ett jobb inom skrivandet. Du fick aldrig läsa min poesi. Du har aldrig läst dikten som jag skrev om dig för du dog innan jag skrev den. Jag skrev den efter att du dog.
 
Morfar, vi är så många som saknar dig och som önskar att vi fick chansen att träffa dig. Grattis på födelsedagen.
 
 
Rebecca Stråhle-Wolke, -96a. Från Mullsjö och gillar Kent, språk, sweet chili & tvättbjörnar.
Read the Printed Word!