Det finns så många vackra människor / men dom kommer och dom går / och man kan känna utan känslor / men vi är mycket mer än så

Jag vet att jag inte är opartisk och att det jag känner är vad alla andra också känner. Att jag romantiserar just oss, höjer just oss till skyarna, att ingen annan ser det jag ser. Men det måste vara så. Det måste vara så som jag känner att det är.
 
Det är så tomt när du har åkt. Ett tomrum skapas i mitt bröst så fort tåget rullar iväg och jag inte längre kan se dig. Tiden med dig går för fort, varje timme känns som en sekund. 60 mil iväg ska du. 60 mil ifrån mig. Du lämnar mig med ett tomrum.
 
Du vet väl om att jag älskar dig? Att jag älskar dig så otroligt mycket. Jag älskar dig så mycket trots att jag kallar dig för idiot oftare än vad jag kallar dig för älskling. "Ett under att du ser mig, att du fortfarande ser mig. Ett under att du ser mig som någon som kan ge dig nånting som får dig att vilja vara min. Att du vill vara min." Att du väljer mig, vi väljer varandra, varje dag. Du väljer mig trots att jag gråter både över att du älskar mig och att jag älskar dig så himla mycket men också när jag gråter i rädsla över att förlora dig. Jag älskar dig för att du är min livskamrat, min själsvän, hjärtevän, elskid, horisont och universum. Du är pulsen och syret, kärleken, pusselbiten, den som fyller mig med allt jag någonsin kan känna. Du är tryggheten och livbojen. Du är skrattet som kittlar i halsen och famnen jag är gjord för att ligga i. Du älskar mig trots att jag är intensiv, älskar Kent mer än dig, sjunger falskt, sparkas i sömnen, har väldigt bestämda åsikter och skrattar för högt. Jag älskar dig trots att du glömmer släcka lampan i badrummet, knäcker med fingrarna och hatar min dialekt.
Du älskar mig trots att jag retar dig oftare än jag säger att jag älskar dig.
 
Tåget rullar iväg och jag kan inte längre se dig. Jag får inte längre sova med dig, känna din mjuka, lena och varma hud mot min. Sängen är så stor utan dig, bröstet så tomt, syret så tungt, hjärtslagen så svaga. Med dig får jag gråta, skratta, dansa, sjunga, glittra, le. Du låter mig finnas precis så som jag förtjänar att finnas. Du låter mig få glittra precis så starkt som jag ska glittra. Du får mig att växa, att våga, att ifrågasätta, att bli starkare och mer trygg i mig. Du står bakom mig, alltid med mig, alltid redo att ta emot mig men aldrig ställa dig i vägen för mig. Du är fantastisk, vi är fantastiska, vi har den vackraste kärlek man kan ha. Vi är glittret som alla drömmer om, kärleken alla önskar att de kunde få uppleva och drömmen som slog in. Vi är den vackraste känslan jag känner och tillsammans är det vi mot världen. Det vi har är speciellt, det vi känner är unikt. Vi har ett universum runt oss, det finns musik i våra vener, glitter i vårt blod, stjärnstoft i våra lungor. Vi är en på miljonen, chansen man aldrig får, lika sköra och starka som himlen och det härligaste skrattet som går att höra. Vi är pirr i magen och orgasmen, det nya livet och det sista andetaget. Det går att se oss från månen och solen måste vara avundsjuk på hur vi lyser. Våra kroppar är formade efter varandras och våra hjärtan slår i takt.
 
Du kan få vem som helst men jag fick dig. Vi fick varandra och tre år senare betyder du fortfarande lika mycket för mig. Tre år är bara början, tre år ska bli en evighet. Det kommer skrivas om vår kärlek, det kommer växa rosor ur våra bröstkorgar. Vi är färgerna på den mörka tavlan och snödropparna den första vårdagen. Det vi har ska aldrig dö.
 
 
Jag älskar dig och vår knasiga lilla familj ♥
Rebecca Stråhle-Wolke, -96a. Från Mullsjö och gillar Kent, språk, sweet chili & tvättbjörnar.
Read the Printed Word!