Om distansförhållande



Vi skulle ha flyttat ihop i höst men istället flyttar vi längre ifrån varandra. Det känns skrämmande, spännande, nervöst, läskigt, nytt och ledsamt. Tänk att inte längre nästan varje natt få somna på hans bröst eller tätt mot hans rygg. Att inte få vakna upp med gröna ögon varje dag eller reta honom för hans norrländska dialekt. En dialekt som säkert kommer bli värre nu eftersom han flyttar dit igen. 

Jag börjar tveka ibland, tveka på att vår kärlek kommer klara det här. Är den tillräckligt stark? Jag är rädd men också nyfiken. Det kan bli spännande, det kan bli okej, det kan bli hemskt men vi KOMMER att klara det. Vår kärlek är tillräckligt stark. Vår vänskap är tillräckligt stark. Vi är pusselbitar som behöver varandra för vem annars står ut med min dialekt eller alla hans sånger om våra katter? Vem annars ska kunna skratta åt samma saker som vi skrattar åt, lova på Evelynes prick i pannan eller bråka om vad olika saker heter (för det heter ju faktiskt SÖMNGRUS och inte sov!) 

På 60 mil ifrån varandra ska vi leva våra liv och sakna varandra. På 60 mil ifrån varandra ska vi älska och ta hand om varandra. På 60 mil ifrån varandra ska vår kärlek bara växa sig starkare och starkare och jag ska få fler dialektala ord att reta honom för.

She's so hard to please but she's a forest fire

Jag har så mycket jag vill uppnå. Så mycket drömmar jag vill ska slå in, så många platser jag vill se, språk att lära mig och yrken att få jobba med. Jag vill vara betydelsefull för andra, vara någon som andra pratar om, vara välkänd (kanske känd, även om det är en ganska larvig och ytlig tanke) och en person som berör. Jag vill vara den där personen som sätter ord på allting man känner precis som Jocke Berg varit och är för mig. Jag vill få mina böcker utgivna, jag vill bli en storslagen poet, jag vill vinna Nobelpriset och Augustpriset och alla priser som går att vinna. Jag vill vinna andras hjärtan, få dem att gråta le skratta skrika KÄNNA. Jag vill behärska isländska, ryska, franska och latin mycket mer än vad jag i nuläget gör. Jag vill kunna arabiska, ett av de afrikanska klickspråken och kanske finska. Jag vill vara sjuksköterska, ambulansförare, polis, copywriter, artist, låtskrivare och författare såklart. Jag vill jobba på Island under en längre period, se tulpanerna blomma i Amsterdam, hänföras av naturen på Färöarna, åka slalom i Alperna och känna värmen i Marrakech. Jag vill se norrsken, stjärnfall och Halsey live. Jag vill vara ett namn på allas läppar och få ha yrkestiteln författare på mina egna läppar. Jag vill kunna skriva en lika vacker låt som Lordes Liability och sjunga lika berörande som Jocke Berg gör i En helt ny karriär. Jag vill vara med i en video med IJustWantToBeCool och bli bästis med Amy Deasismont. Jag vill krama Tom Odell och önskar att Kent aldrig la ner. Jag vill vara så mycket som jag inte är.
 
 
 

Minns att vara nykär

Jag minns att öppna dörren för dig för första gången. Minns Isjaki och hur du inte verkade vara nervös alls, att du verkade känna dig som hemma i mitt kök. Minns att vi satt i soffan och jag var blyg men ville hålla din hand. Minns hångel i min säng till Hagnesta Hill på min vinylspelare. Minns samtal mitt i natten, ångest, tårar och din mörklagda lägenhet. Minns hur du bad om ursäkt över din hårda säng och hur len din hud var under mina fingertoppar. Minns blygsamma meddelanden på Facebook och att våga trots att jag var rädd och ibland ville backa. Minns att ständigt rådfråga mina vänner om hur jag skulle tolka allt och hur jag skulle bete mig. Minns hur du kokade te åt mig och pussade mig trots att jag råkade hosta dig i ansiktet. Minns rädslan vi båda hade inför att flytta till samma lägenhetshus och hur gullig jag tyckte att du var på Instagram-bilden du la ut. Minns att hålla din hand trots att min kompis var med och jag försökte dölja att vi höll varandra i handen. Minns dina blickar på mig, jag såg hur mycket jag betydde för dig i dem. Minns pirret i magen av att se ett nytt meddelande från dig eller se dig komma genom dörren. I början var det bara någon gång då och då men snart blev det flera gånger i veckan. Minns elefanten som jag skickade med dig när du skulle ut och resa. Den flög med dig till varmare breddgrader och du sov med den under din kudde för att det var det närmaste du kunde komma mig. Minns hur jag längtade efter dig och hur nervös och fjärilsfylld jag var när du kom hem till mig. Minns att du var fylld av fräknar och solbränna. Minns ditt leende och minns när jag visste att jag var kär i dig.
 
Minns dig. Och minns mig.
 
 

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små

Idag är det min morfars födelsedag. Min morfar som dog 2013, försvann hastigt och lämnade kvar min mormor. Min starka mormor som jag vet klarar sig igenom precis allt (jag hade kunnat skriva ett inägg om bara henne, så fantastisk är hon). Min morfar som inte fick se mig ta studenten, bli kär på riktigt för första gången eller för andra gången.
Du fick aldrig se mig bli vuxen.
 
Morfar, jag saknar dig. Det är så många personer jag önskar att du hade träffat och som jag önskar hade fått träffa dig. Min pojkvän, du hade tyckt så mycket om honom och han hade tyckt mycket om dig. Jag önskar så inneligt att du hade fått träffa honom, att jag hade fått visa honom för dig, att han hade fått träffa dig. Mina katter, du fick aldrig träffa mina katter. Jag vill att du ska träffa dem, speciellt Evelyne. Du hade tyckt hon var så vacker och fångat henne på bild i precis rätt ögonblick. Jag önskar att du hade sett mig stå på flaket med min vita studentmössa som det står Rebecca Humanistiska på. Precis den linjen som du gick. Precis den linjen som mormor och min pappa också gick. Det är många humanisters blod som flyter i mig, som bildade mig till språkets älskare. Du fick aldrig veta att jag lämnade Mullsjö, att jag blev skjutsad upp till Örebro för att börja mitt nya liv. Du har inte fått se en enda av mina tre lägenheter i Örebro och jag önskar att du hade fått det. Att du visste att jag började sjuksköterska, att Kent la ner och att jag följde mina drömmar. Att jag hoppade av sjuksköterska, skrev en bok, fick nej från alla förlag men att jag ska försöka hitta ett jobb inom skrivandet. Du fick aldrig läsa min poesi. Du har aldrig läst dikten som jag skrev om dig för du dog innan jag skrev den. Jag skrev den efter att du dog.
 
Morfar, vi är så många som saknar dig och som önskar att vi fick chansen att träffa dig. Grattis på födelsedagen.
 
 

DET ÄR BARA ETT BAND

Om kärleken till fyra män som förändrat hela mitt liv.
 
Den 13 mars 2016. Datumet som brinner i hjärtat och aldrig kan försvinna. Tårarna som rann hela natten, hela världen som liksom föll ner. Min pojkvän (som jag endast hade träffat i en månad då) som kom hem till mig och höll om mig hela natten. Allting som gjorde ont ont ont ont.
Kända milstolpar från bandets karriär susar förbi, allt från den vita tigern till tjejen i den röd- och vitrandiga tröjan från Hagnesta Hill-omslaget. Jag inser det trots att jag inte vill förstå, att det här är slutet. När deras logga syns i slutet av videon är allting suddigt, det känns som att någon har rivit sönder min hud och slitit ut mina lungor. Som en käftsmäll når nyheten mig, den om att Kent ska lägga ner. Jag gråter hela den natten för plötsligt har jag tappat bort 19 år av mitt liv. Plötsligt finns det ett datum i kalendern som jag inte vill ska komma.
 
 
Det kommer en singel. En skiva. Deras sista skiva. Orden smakar beskt och gör ont att ta in. Aldrig mer komma jag att vänta eller längta till en ny skiva. Aldrig mer kommer jag att räkna ner dagarna, timmarna, minuterna innan jag kan lyssna på låtarna för första gången. 11 låtar och en avslut med Den sista sången. Den sista sången. Jag stannar hemma från skolan, lyssnar på skivan om och om igen. Gråter till Den sista sången, gråter för att allting som jag älskar ska ta slut. Jag har biljetter till Avslutet, det stora Avslutet som jag inte vill ska komma. Det är månader kvar men jag vet att tiden går alldeles för fort. Den springer ifrån mig.
 

I slutet av september ser jag dem för första gången på den sista turnén. Jag börjar att räkna ner, både månader och minuter. Helgen efter är jag i Göteborg och får höra deras låt ”Vi är inte längre där” live. För tredje helgen i rad, och nu är det oktober, åker jag för att se Kent. Den här gången är det i Luleå så jag flyger till en kall hamnstad och står längst fram i kravallen. Jag träffar min bästa vän och vi upplever sådan kärlek som stannar kvar för evigt. En kram som lämnar avtryck jag fortfarande kan känna på min hud, en ros som fortfarande står kvar i mitt rum och påminner om allting jag aldrig vill glömma. Vi svävar på moln efter den kvällen men måste vänta till 18 november tills vi får känna samma eufori igen. Då är det fyra dagar sedan jag fyllde 20 och vi sitter i Örebro med filtar runt oss och köar. Att det är ungefär exakt en månad kvar försöker vi att tränga bort.

 

December kommer trots att jag försöker att förhindra det. I början av året satt jag och bävade inför sista månaden av året, den månaden då det som jag älskar ska lägga ner. Det blir kalla tältnätter i ett minusgradigt december där kylan biter sig in trots att jag sover i underställ, pyjamas, termobyxor, vinterjacka, filtar och sovsäck. Tre nätter i tält, tre kvällar med konserter, bröstkorgen tryckt mot kravallstaketet, ett plektrum i handen från basisten som håller takten åt mitt hjärta och tårar som gör att jag knappt kan se. Allting som gör ont ont ont ont och all kärlek får allting att explodera i en enda tonart. 17 december 2016. Är du lycklig nu? sjunger han ut, sångaren som sätter melodi på mina känslor. Är du lycklig nu? men jag kan bara gråta fram mitt svar.
Fyra män kliver ut på scenen för en allra sista gång och Tele2-arena i Stockholm fylls av jubel. Mellan mina tårar hinner jag se vita tigrar, stjärngalaxer och hästar på skärmarna bakom männen som för alltid kommer vara mina livräddare. Mitt i all sorg är jag otroligt tacksam över att jag fick Kent att slösa bort livet på. Det är det bästa som har hänt mig.

 

Tystnaden. Musiken har tagit slut. Konfettin har slutat regna ner, de fyra vitklädda männen har gått av scen. Det är bara jag, min bästis och våra tårar kvar. Tomheten. Dagen efter är en suddig dag men jag kommer hem från Stockholm och gråter i min säng. Det här kommer aldrig gå att förstå.
Som tolvåring stod jag nervös i Elmias B-hall i Jönköping, året var 2008 och jag skulle äntligen få se Kent för första gången live. Inte hade jag den blekaste aning om att jag åtta år och fjorton konserter senare gråtandes skulle se dem en sista gång. Vi har tillsammans gått igenom både min barndom och tonår. De har varit min trygghet, något som alltid har funnits där och när jag inte vet vad jag känner har de satt ord på mina känslor. De har varit med mig när jag har varit glad, arg, ledsen, förtvivlad och kär. De har både tröstat mig, gjort mig ledsen och så lycklig att jag bara står och gråter.

 

27 januari 2018. Lite mer än ett år senare och jag hör Den sista sången tona ut. Det är nästan alltid så att tårarna rinner när jag lyssnar på Kent, saknaden har fortfarande inte försvunnit och jag vet att den aldrig kommer att göra det. Kanske har jag smält vad som hände lite mer nu, kanske har jag smält att det verkligen tog slut men det är fortfarande så tomt utan dem. Det är bara ett band. Ja, men nej. Det är mer än ett band. Det är kärlek, fyra män som jag älskar mer än något och någon annan, ett tidsfördriv att dö för och något jag alltid vill förlora mig i trots att det numera kan göra så ont. Saknaden efter dem gör fortfarande så ont. Det kalla kravallstaketet mot bröstkorgen, blåmärken på benen, hand i hand fram mot scenen, nervositeten, tårarna, lyckan, kärleken, explosionen, är du lycklig nu?

 

Tack Kent.
Tack för att jag fick slösa bort mitt liv på er.
Tack för att ni fortfarande är det som betyder mest för mig.
Tack för att ni är för alltid.

Rebecca Stråhle-Wolke, -96a. Från Mullsjö och gillar Kent, språk, sweet chili & tvättbjörnar.
Read the Printed Word!