Jag stod vid det rytande havet inatt och såg ut i rymdens evighet

Idag tänker jag på de som inte längre finns. På döden som slukar liv, på cancer som inte gick att se och som vann på ungefär två veckor. På ljus som brinner ut, på hjärtslag som dör ut och lämnar ett tomt skal. Jag tänker på att inte hinna säga hej då och på att inte hinna förstå. På att det både är så jävla vackert men också så fruktansvärt smärtsamt att dö på sin bröllopsdag. Dö och gifta sig på samma dag. Tills döden skiljer oss åt.

Morfar. Som jag önskar att du hade fått träffa min familj, den familj jag själv har skapat. Men du hann inte ens se mig ta studenten. Det är många som önskar att de hann träffa dig och det vill jag att du ska veta om. Jag saknar dig.

Rebecca Stråhle-Wolke, -96a. Från Mullsjö och gillar Kent, språk, sweet chili & tvättbjörnar.
Read the Printed Word!